News Biography Concerts Press Listen/View Photos Music Cds Home
Nyheter Bio Konserter Press Lyssna/Se Foton Musik Cds Jorun orm i öga opera Hem
Recensioner
Guy Rickards klassiskmusikk.com, och i Gramophone om albumet The Love Trilogy: ”Musiken av svenska kompositören Marie Samuelsson är stark på känsla och karaktär, omedelbar i genomslagskraft och minnesvärd långt efter att sluttonerna har dött bort. Johanna Paulsson DN om Brandnäva, duokonsert för vilolin och gitarr, som fick Stora Christ Johnson Priset 2023: ”Det handlar om en sorts skirhet präglad av en obeveklig styrka och sättet Samuelsson omsätter sina visioner på är helt suveränt.” Göran Persson egen musikblogg: ”Jag har för övrigt alltid tyckt att Marie Samuelsson är en av Sveriges verkligt intressanta tonsättare.” Tomas Anderberg DN om Violinkonserten: ”Bastet Solgudinnan- Violinkonsert borde spridas över världen” ”Samuelssons violinkonsert är hennes hittills viktigaste verk, och Anna Lindals insats kan inte lovordas nog. ”
”Marie Samuelssons komposition I Vargens Öga blev däremot kvällens höjdpunkt. Här fanns äkta ylande vargar på bandet. Solostämman var lugn, nästan tonal, och riktigt njutbar. Man riktigt såg Pettersson stå och spela ensam på fjället med vargarna runt omkring.” Bodil Proos, Arbetarbladet.
”Det är ett attraktivt tonspråk som fyller årets tonsättarweekend: sinnligt och talande utan att använda orden har Marie Samuelssons skapelser en förmåga att väcka den visuella fantasin och skapa stämningar.” Sofia Nyblom, DN.
Ren kraft genom gnistrande skärpa Av Guy Rickards
Tonsättarweekend Konserthuset i Stockholm
”Klassisk musik har länge varit en akademisk konstform där det intellektuella hålls högt. Jag tycker att det är intressant att tänka mer holistiskt, med musik som beskriver olika tillstånd där intellektuellt och kompositionstekniskt arbete ställs i relation till det mer primitiva och fysiska. Det är där jag hittar min nerv.” (Marie Samuelsson.) Det primitiva, det fysiska, det intellektuella:till detta ska läggas den rena kraften i hennes konstnärliga egenart. Där har man en utmärkt beskrivning av fenomenet Marie Samuelsson. Hennes musik förkroppsligar dessa kvaliteter och uppvisar samtidigt en närmast taktilt förnimbar närvaro när den strömmar från instrumenten (eller högtalarna) till lyssnarens öron. Samuelssons verk griper ens uppmärksamhet likt ett rovdjur som jagar och fångar sitt byte. Intensiteten och hettan i hennes behov av att kommunicera har inte upplevts sedan Allan Petterssons dagar, men i motsats till hans partitur är hennes ofta kompakta och koncentrerade,i många fall med knappt tio minuters speltid och ändå fyllda av en värld av upplevelser. Samuelssons musik må ha primitiva kvaliteter, men den är ingalunda primitivistisk om man med det tänker på avsiktliga hänvisningar till ålderdomliga ritualer – som hos Stravinsky, Chávez, Revueltas eller Jolivet (även om ett tidigt orkesterverk som Troll från 1993 skulle kunna vara ett exempel beroende på sin sagokaraktär). Inte heller finns det något primitivistiskt i betydelsen enkelt eller förenklat i hennes verk. Samuelsson bygger inte sin musik på folkmusikaliska idiom för att ställa in sig hos en bredare publik eller på särskilda formler för att lugna kritiker. Inte heller hittar man hos henne den radikalism och koppling till det svenska som finns i hennes kollega Karin Rehnqvists kulningsbaserade verk. Snarare uppvisar Samuelssons verklista en mer kosmopolitisk känslighet, en utstuderad mångfald och komplexitet i uttrycket. De fysiska kvaliteterna i hennes musik är inte beroende av ren ljudstyrka eller massiva klanger utan de kommer ur variationsrikedomen och genom hennes förmåga att skapa fullständigt originella ljudbilder i snart sagt varje takt. Musiken är oförutsägbar: varje verk är unikt och stakar ut sin egen väg från början till slut, fritt från andra överväganden än de som rör materialets uttryck. Samuelssons känsla för rytm är en av de sidor av hennes musik som man först lägger märke till, föga förvånande hos en tonsättare som pysslat med rockmusik, improvisationsmusik och dans som ung – hon har till exempel skrivit nio dansverk (samarbeten med konstnärer från andra områden – dans, litteratur och film – är alltjämt en viktig del av hennes kreativa verksamhet). Hennes rytmiska skärpa kan höras i många av hennes verk, bland annat i Flow (2000) för kammarorkester som både verkar reta och smeka örat på en och samma gång. Hennes musik kan vara skrämmande ursprunglig, till exempel Lufttrumma III som med sina väldiga plåtkonstruktioner verkar få hela atmosfären att vibrera. Men, som jag skrev när jag recenserade inspelningen av det verket 2004: hon har en röst som är mycket personlig där moden eller ’ismer’ är frånvarande. Detta behöver inte skrämma iväg någon: hennes musik är direkt och omedelbart tilltalande, framför allt i kraft genom de livligt välartikulerade och spännande rytmiska kvaliteterna (som också visat sig i hennes arbete med dans). En mer subtil sida av denna grundläggande kvalitet uppnås genom repetition och utveckling av motiv, som i I Am – Are You? (2001) – en elektroakustiskt duett mellan solohorn och inspelad och samplad röst som ger en drömlik resa genom ett turbulent ljudlandskap. Hennes intresse för elektroakustisk musik härrör från studierna vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm för bland andra Pär Lindgren, även om Samuelsson också (så sent som 2001) åkte till musikforskningsinstitutet IRCAM i Paris och tog lektioner för George Benjamin. Hon har skapat en rad verk i den här genren, bland dem hörspelet Talkörer (2002) och den ”onomatopoetiska” cykeln Dig speglad (1995) för röst, violin, cello, slagverk och elektronik till texter av poeten Magnus William-Olsson. Det var bredden i hennes musikutbildning – där även Sven-David Sandström, Lars-Erik Rosell och Daniel Börtz var hennes lärare – som formade henne, snarare än en enskild lärare eller tonsättare. När hon fann sin egen konstnärliga röst runt 1990 började hennes musik väcka uppmärksamhet, som med den briljanta saxofonkvartetten Signal (1991) skriven för Stockholms saxofonkvartett. En andra kvartett, Siren, skrevs 1996 vid en tid då hon snabbt utvecklades längs egna vägar. Ett annat gnistrande verk bland de tidiga är blåskvintetten Krom (1994) skriven för Linnékvintetten. Musiken har en fysisk effekt som vida överstiger den blygsamma besättningen och speltiden på åtta minuter. Men kanske är ett annat elektroakustiskt verk ännu mer belysande för hennes musikaliska kynne: det gripande stämningsfulla I vargens öga (1997) för altsax och band som skapats av elektroniskt behandlade vargyl – nästan som en duell mellan dem. Vid samma tid skrev hon ett av sina mest imponerande tidiga verk, Rotationer för stråkorkester (1997, rev 2003). Titeln kan leda tankarna till 1960- talets avantgarde, men Rotationer är en briljant klangfantasi kring överlappande och sammanflätande tempon. Det finns få andra liknande exempel i den nutida musiken, utom möjligen – och då bara avlägset – Robert Simpsons Vortex för blåsare. Krom, Flow och I Am – Are You? är alla fina exempel på Samuelsson instrumentala komponerande. För en tonsättare som är så uppenbart inriktad på instrumentalmusik – det finns väldigt få vokalverk i hennes verklista, lustigt nog med tanke på att hon själv studerat sång – var det väl bara en tidsfråga innan hon skulle skriva en solokonsert. Valet av soloinstrument kan möjligen ha överraskat med tanke på att mycket av hennes musik är inriktad på blåsare, men när Bastet Solgudinnan avtäcktes 2005 var det en violinkonsert. Med över 20 minuters speltid är det ett av Samuelssons största verk, och hennes viktigaste. Violinkonserten skrevs för och tillägnades den fina violinisten Anna Lindal, som uruppförde det med anmärkningsvärd framgång (Lindal har även spelat in Samuelssons verk för soloviolin, Ö, från 2002). Bastet Solgudinnans flödande inspiration, extatiska violinkomponerande och tidvis dämpade atmosfär (som återigen kan få en att tänka på Pettersson, även om hans musik är väldigt olik denna) resulterar i en rasande livfull musik. Detta trots att musiken på ett typiskt sätt är så känsligt och rentav ömtåligt instrumenterad. Det finns även spår av orienten i en del av det tematiska materialet. Efter violinkonserten har en ström av orkesterverk kommit från Samuelsson, vilket redan antyder att den kan vara en milstolpe i hennes karriär i fråga om utvecklat orkesterkomponerande med finstämda klangvalörer. Säkerheten med vilken hon i violinkonserten hanterade stormformen ledde snabbt till nya beställningar av större verk. Första var NOMUS som beställde Sorgestråk (2005) för kammarorkester, uruppfört av Caput Ensemble vid Nordiska musikdagar i Reykjavik i oktober i fjol. Vid första genomlyssningen är musiken med sin Ligeti-liknande koncentration på klang ganska otypisk för Samuelsson, men fördjupat lyssnade avslöjar att det handlar om förfiningar av sådant som funnits alltsedan hennes tidigaste 1990-talsverk. De Samuelssonska avtrycken finns där, men allt sker över ett mycket längre tidsspann än tidigare. Att höra Sorgestråk tillsammans med hennes tidigare verk är som att se Jorden från rymden: man vet att den rör sig i enorm hastighet runt solen och genom galaxen, ändå verkar den enbart rotera sakta runt sin egen axel. Man erinrar sig ett ofta citerat uttalande som Marie Samuelsson gjort om sin musik: ”Jag försöker skapa ett flöde, en riktning genom tiden”. Ännu nyare är Fear and Hope (2006), som skrevs för orkester Nordens turné Europa förra året och som spelades av dem i bland annat Berlin, München Malmö och Stockholm (Konserthuset sommaren 2006). Återigen märks här i orkesterhanteringen vad hon lärde sig i Bastet Solgudinnan när hon skapar en ömsom roande och ömsom oroande väv av klanger. Vilka överraskningar som väntar i det nya orkesterverket Singla, som uruppförs under den här festivalen, kan man bara gissa sig till. Men en sak man kan vara säker på är att vilken väg musiken än tar, så kommer den att vara genomsyrad av den där grundläggande kraften som gör hennes musik så personlig. (Översättning: Tony Lundman.)
”Energin börjar flöda och nu – nu är musiken på väg! Här hamnar vi i ett fantastiskt flöde av mäktig musik som melodiöst och pockande tar ton. Jag tänker på Bastet Solgudinnan som stor och mäktig musik, andlöst spännande.”
Anna Sköldh 21.1.2005, Folkbladet.
Orkesterverket Lufttrumma III: ”Det mest spännande inslaget var Marie Samuelssons modernistiska Lufttrumma III för orkester och tre slagverkssolister som spelade på flera meter höga ventilationstrummor i plåt. De udda ljudkällorna gav denna industriella musik en speciell karaktär. Plåtljuden var ömsom mjuka, ömsom sjungande och både de rytmiska och melodiska elementen framhölls. Till detta bestod orkestern med både attacker och svirr i en ganska så tät sats. Spännande.” Michael Bruze, 25.11.2002, N.T.
Solgudinnan CD 2014
Göran Persson musikblogg http://www.gpersson.se/marie-samuelsson-bastet-solgudinnan/ ”Violinkonserten är inspirerad av den egyptiska myten om Bastet, dotter till solguden Ra och barnens beskyddare och vän. Jag tycker mig höra hur den brännheta ökenluften dallrar ovanför den terrakottafärgade torra jorden. Violinens höga lägen och de mullrande mörka blåsarna framkallar en magisk atmosfär, inte helt olik Bartóks sätt att använda sig av mystiska dissonanser och vemodiga melodier i långsamma satser. Det här är musik att återvända till, många gånger. Jag har för övrigt alltid tyckt att Marie Samuelsson är en av Sveriges verkligt intressanta tonsättare.”
GP Betyg 4/5 Hanna Höglund
”Hon är en av Sveriges mest mystiska samtidsminimalister och orkesterstycket Singla från 2007, som är favoritstycket på skivan, lär ha inspirerats av en tappad tallrik men är ett sfinxartat verk, en gåta till sista minuten. När Samuelssons orkestermusik är som bäst är den sådan: vacker men skrämmande, månghövdad som en hydra. Den skulle passa utmärkt som alternativt soundtrack till valfri Kubrickfilm med musik av Ligeti.”
Presentation av Stig Jacobsson 2013
Det kan börja med en klang. Ett frö. Marie Samuelsson (f 1956) håller öronen öppna för allt som ljuder runt omkring. Vem vet vilket tillfälligt ljud som stannar i sinnet, som gror och blir starten till ett stort och imponerande kompositionsbygge. Så har det flera gånger gått till. Hon råkade en gång banka på en stor ventilationstrumma av galvaniserad plåt, och upptäckte vilka stora klangliga möjligheter den hade. Resultatet blev Lufttrumma III (1999), uruppförd i svensk tv av Radiosymfonikerna, ett ofta spelat orkesterverk där tre slagverkare behandlar det instrument som står till intresserade ensemblers förfogande, och som vid det här laget varit på resa runt om i Sverige och ända till Frankrike. Sedan millennieskiftet har hennes skapande inneburit att gränserna vidgats och innehållet fördjupats. Hon har med imponerande styrka presenterat det ena mästerverket efter det andra med ständigt varierad struktur och uttryck. Men något som hittills varit genomgående är den ensatsiga formen och speltider som sällan överstigit 20 minuter, vilket gör musiken lätt att placera i ett konsertprogram.
Man har kunnat höra hennes stycken i många länder. Rotationer är ett stråkorkesterverk som följde med Musica Vitae på turné till Italien. I Sverige och Finland har Anna Lindal spelat det som vissa kritiker framhållit som Samuelssons dittills tyngst vägande verk, Bastet Solgudinnan Violinkonsert. Den uruppfördes av Norrköpings Symfoniorkester och beskriver med atmosfär och tidlöst gripande skönhet den antika egyptiska legenden om Bastet som varje natt måste dräpa ormen Apep för att solen på nytt ska gå upp på morgonen. Hennes verk är ofta fysiska och rymmer virtuosa stämmor. För lyssnaren blir musiken rytmiskt spännande och samtidigt nästan impressionistiskt vacker, utan att någonsin frångå den starka skapande övertygelse och konsekvens som blivit hennes kännetecken.
2007 ägnades hennes musik en fyra dagar lång tonsättarfestival i Stockholms Konserthus, då nitton av hennes verk i olika genrer framfördes. Under festivalen uruppfördes beställningsverket Singla för orkester. Åter väcktes den skapande gnistan av ett tillfälligt klangfenomen, när en stor tallrik föll snurrande mot golvet. Och titeln antyder något lätt, snöflingor eller löv, som singlar ner, vrider och vänder, virvlar och snurrar, precis sommusiken, som utforskar temposkiftningar och rörelser. Samuelssons tonspråk är alltid rikt varierat i såväl rytmer som klang, och hämtar inte sällan kraft från djupet och mörkret – gärna med kontrastverkan, som ibland även antyds i verktitlar: Flygande linjer och dån, är ett sådant verk för orkester. Luftburna lager av flageoletter i stråkarna eller snabba drillar i träblåsarna, blandas med kraftfullt dånande ackord som driver musiken framåt. Snyko uruppförde musiken 2009 och tog det med sig till en festival i franska Beauvais och Helsingborgssymfonikerna tog upp det 2010. Kontrasterna hittar vi redan i Samuelssons tidiga karriär. Hon har spelat klassiskt piano sedan barnsben samt har en bakgrund som rock- och improvisationsmusiker, innan hon utbildade sig till tonsättare.
Båda sidorna behövde hon när hon fick beställning på ett stycke som hon kom att kalla Komposition – Improvisation (2007). Hon fascinerades av inspelade vargar och bearbetade deras rop elektroniskt. I det färdiga stycket spelar saxofonisten Jörgen Pettersson tillsammans med de inspelade vargarna – med rötter i forntiden och samtidigt ett steg in i framtiden. Som alltid när det gäller Marie. I vargens öga har spelats i ett tiotal europeiska länder, i Turkiet och Sydafrika, och det valdes ut till Nordiska Musikdagarna 1998. Elektroniska klanger återkommer i flera verk, och kunskaperna om sådana fördjupade hon för Pär Lindgren och som utvald deltagare i en exklusiv kurs för professionella tonsättare vid IRCAM i Paris.
När hon var kompositionselev för Sven-David Sandström och Daniel Börtz vid Musikhögskolan i Stockholm (1987-95) fick hon en grundläggande genomgång av saxofonernas alla möjligheter och upptäckte slaptounge. Ljudet stannade hos henne, och lockade henne att göra något stort av det: hennes genombrott, Signal (1991) för saxofonkvartett, har också spelats vida kring, och är en veritabel orgie i dessa krävande och svårspelade toner, samtidigt som hon av ensemblen kräver maximal koncentration i en polyrytmisk stämväv med accenter och sextondelspuls. Det lilla fröet hade vuxit till en snårskog, samtidigt märkligt tuktad och vågar man påstå: vacker.
År 2011 tilldelades Marie Samuelsson en av de finaste utmärkelser som delas ut till tonsättare i Sverige, Bo Wallnerpriset, och de senaste åren har varit omtumlande. Sommaren 2013 spelades den mycket positivt uppmärksammade helaftonsoperan Jorun orm i ögan med libretto av Kerstin Ekman för utsålda hus på Vadstena Operan. Fear and Hope stod 2007 på repertoaren under Orkester Nordens turné, som bland annat gick till München och Berlin. Sorgestråk spelades av Caput Ensemble vid Nordiska Musikdagarna 2006. Det elektroakustiska verket Myon song framfördes vid en utställning på Universeum i Göteborg, hornkonserten Hornet i blåsten spelades av Stockholms läns blåsarsymfoniker med Sören Hermansson som solist. Hennes produktion omfattar så här långt ett femtiotal verk av många olika typer.